Första uppvaknande dagen med hundarna, alla nio, sov i samma rum, vissa i min säng. Vaknade av och till av gnyende, drömmar, skällande på räven som strök runt huset, nära gick den. Vi hade sett den innan under dagsljus kom den nära inte ens tio meter bort och tog äpplen som låg påmarken efter höstens skörd. Frisk med burring päls lite försiktig med alla hundar skällande innanför hundgårdens staket. Draghundsmamman var fortfarande kvar, idag har hon åkt och sitter nog på flyget på väg till Grönland och mörkret, isen, kargheten och den själsberörande vackerhet.
Flocken fick mat av mig idag, ett helt kök fullt med fokuserad önskan, full av hunger. Vem som skulle få först är viktigt och det visste jag vem det var, den grövre stillsamma Inna, men sedan vem skulle få sedan. Jag vet vem som står lägst i rang och vem som vill komma upp och som konkurrerar men inte är mogen att vara ledare, hon fick inte sist, men mot slutet så att hennes rang ändå finns där. Valparna på under året fick sist, men däremellan fick jag lita till min intuition och hundarnas agerande. När Inna fick som först och alla andra utan, morrade hon till; det är min mat och jag skall äta den ostört! Till min förvåning så gluffsade hon inte i sig utan åt ganska lugnt och metodiskt såsom hennes tio år och rangen ger henne möjlighet att ta det mer i sitt eget tempo. Valparna gnydde och ville ha snabbt och de åt även såsom unga ofta lever livet, intensivt här och nu, såsom att det är så härligt det som är nu att jag måste genomföra det snabbt för annars kan det försvinna. Eller så är det så att de har så mycket annat att erfara och göra att de vill vidare snabbt. Skall ändå inte tro att njutningen är frånvarande i snabbhetens varande.
Nu ligger Anja och Birra här inne och de andra sju är ute. Hundgården ligger på ena sidan av huset så det är bara att öppna dörren så kommer de ut, springer lite runt, valparna busar med varandra men annars så är de lugna.
Min första kopp kaffe är i magen med nikotinröken, gick runt i hundgården och såg efter hundbajs som jag senare skall plocka upp, kan var bra att låta dem frysa lite så blir det lättare med spaden. Stannade på huk under en gran i ena änden av inhägnaden, blickade med ögonen genom stängslet in i skogen, i den frostbeklädda skruden. Det är mer höstlikt än vinter egentligen, det vita heltäckande snöskruden är frånvarande, gräs, grenar är klädda i frosten nattliga pyjamas om morgonen och försvinner där Sunna smeker denna kortaste dag av året.
Nu vandrar hon i majestät mot horisonten medan hundarna ligger, leker utanför huset.
Julhandlat har jag, det är faktiskt första gången som jag har införskaffat julmat åt mig själv. Det är andra julen som jag valt att vara själv, fast jag känner mig inte så själv eller ensam denna gången med nio andra djur tillsammans med mig. Glada blev de när jag återkom efter julmatsinhandeln. De konkurerade med varandra om att slicka mina händer och att bli klappade. Var någon inte färdig i sig med uppmärksamhet så kom en liten morrning eller snabbt skall. Jag fylldes av deras kärlek och uppmärksamhet och gav den tillbaka. Mina händer är ständigt hundiga av klappande och jag trivs!
