Det är omöjligt för oss människor att inget göra, men ibland kan du få svaret när du frågar vad personen gjorde igår:

-Inget direkt!

Häromdagen lyssnade jag på Vetenskapsradion – forum som tar upp vad vi gör när vi inget gör. En intervju med etnologiprofessor Orvar Löfgren. om  boken ”När ingenting särskilt händer”som han och Billy Ehn skrivit där de undersöker vad som faktiskt sker när vi tror att ingenting särskilt händer – fantasier, drömmar och längtan.

Det som professorerna har upptäckt är att idag när vi lever i en kultur med uppspaltade aktiviteter och som har definierats mellan jobb och ledigheter, så har vi ”dö-tid” något som inte funnits tidigare. Denna ”dö-tid” då vi upplever att vi inte gör något viktigt, den är av oerhörd vikt för vårt inre liv och för vårt välmående.

Kuraskymning, dvs. att sitta i tystnad med elektriska apparaturer avstängda och enkom måhända ett levande ljus som enda belysning, reflektera, grunna, meditera och fösvinna bort från det vardagliga här och nu, utövades av äldre generationer. Min mor berättade om att hennes far gjorde detta och inom Seden idag så finns detta att kuraskymning som en del av den ”lilla Seden” den hus sed, det personliga bruket inom Seden, eller Asatron.

Väntan är av stor vikt, för det är då som vi har möjlighet att gå in i oss själva, in i vår egen värld, det som oftast ses som overkligt men är lika verkligt som stolen och tangentbordet när du läser detta, det tillhör bara det immateriella och därmed följer andra lagar än de som vår kultur idag framhäver som viktiga och av värde.

Du kan fråga dig om glädje, skratt och kärlek är verkliga?

Vad skulle du göra om dessa inte fanns alls, för de är immateriella, vi upplever dem och läkare, vetenskapspersoner kan till viss mån mäta emotioner genom de kemiska processer i vår fysionomi. Men det är abstrakt och bara en del av upplevelsen av glädje och kärlek, helheten finns inom dig, i din egen värld, för det är där du lever, upplever, uppfyller ditt liv!

Programmet tar även upp detta med nyårslöften. Jag var med på ett nordiskt shamanskt nyårsfirande där en, av flera, ceremonier är Brage middagen då man skall skryta vitt o brett om sina stordåd under året och avge svulstiga löften för det kommande året.

Jag observerade att det var många med mig som inte avgav vidare myckna löften och även fallerade i redovisningen av tidigare lagda löften.

I radioprogrammet så intervjuas en psykolog som menar att fallerade löften lätt kan leda till destruktiv självbild istället för att bygga upp, skapa mer kraft i livet. Jag reflekterar omkring detta och mina löften under Brage middagen samt om bröder och systrars beteenden. Må hända det är bättre att avvika från Brage, skaldekonstens gud, som lovar brett men håller tunt.

Lova tunt och hålla brett!